Vad som hände därefter är ett faktum. Linda fick valpar och så kom Barecho's Almost An Angel
in i mitt liv. Wilma som i november blir en 12årig tant, är fortfarande en alert liten "diva"
liksom min bästa vän och följeslagare. Men med åldern så har hon i all rätt
blivit väldigt bekväm och mer trött. Vilket passar hennes matte, sovmorgon är aldrig fel. Wilma
ger mig alltid ett leende på läpparna och som alla bästavän-hundar så tröstar hon som ingen annan.
Denna kärlek går inte att förklara i ord, den finns där bara. Stark och envis, en sån kärlek har vi.

2005 föddes H-kullen, Wilmas tredje och därmed sista kull. Jag hade redan bestämt mig för att jag
ville ha kvar en tik. Det var min dröm att få behålla en av Wilmas valpar och som kärlek vid
första ögonkastet så kom Bodil in i mitt liv. Guldåkra's Holy Just Like An Angel.
Hon var en av två tikvalpar och jag minns hur de flesta andra i min omgivning tyckte att jag skulle ta
den mindre tiken som senare skulle kallas Tigra. MEN Bodil var Bodil från första början och
det fanns inget annat. Självklart är Bodil också min bästa vän och följeslagare. Men efter att ha
levt 10år med Wilma så tror jag inget någonsin kommer kunna slå det.

Båda mina hundar har fått stått ut med det mesta,
vi har provat på och gått kurser i
massor. Mest för Wilmas del. Första hund som hon är så
vill man oftast prova på i massor. Bodil
har fått stått för agility, men eftersom hon själv är en sådan speciell
individ så funkar det inte riktigt på tävling. Lite bittert med tanke på hur
duktig hon faktiskt kan vara när vi tränar.

För att citera en av mina favoriter
Lars Winnerbäck:
Ta min hand, jag följer dig.
Vi ska åt samma håll.
 
Jag älskar mitt hundliv.