Hönsgården

Hönsgården bör ligga på torr och väldränerad mark. Den bör tillåtas få vara så stor som möjligt – detta är ju hönsens möjlighet till motion, sol, frisk luft och ett "fritt", naturligt liv.

De bör dock ALDRIG låtas gå ute dygnet runt, oavsett vilken typ av hönsgård man har och om man anser det helt säker eller ej!! Förr eller senare vet rovdjuren att de finns där....

Minimum är dock 3 kvadratmeter per höna och 5 kvadratmeter per kalkon.

Till hönsgårdsbygget:

• 2m. höga stolpar - impregnerade eller tjärade nertill.
• Grovmaskigt hönsnät, eller sk. hundgårdsnät om man, som jag, bor i skatrikt område och vill stänga ute även kråkfåglarna.
• Finmaskigt "kycklingnät"
• Nät till tak - antingen hönsnät eller blått nylonnät, sk. bärnät.

Stolparna slås ner i jorden eller fästs på betongplintar – huvudsaken är att de står riktigt stadigt. Hönsnätet fästes på stolparna med hjälp av t.ex. märlor.Nederkanten av hönsnätet grävs ner ca 50 cm i jorden för att hindra ovälkomna djur att gräva sig in.
Nertill sätts dubbelt nät, med det finmaskiga kycklingnätet in mot hönsgården.Ytterligare säkerhet ger stockar (minst 15 cm i diameter) eller medelstora stenar på marken utanför nätet - för att förhindra rävar och hundar att gräva sig in.

Använder man bärnät till tak bör det rullas upp före vintern, annars tyngs det ner av löv och snö och förstörs. Vill man ha ett permanent tak så används det grovmaskiga hönsnätet. Färgglada plastremsor kan med fördel knytas fast i taknätet. Det gör att rovfåglar ser nätet och slipper krascha i det åd de försöker slå på hönsen och det skrämmer bort mindre snyltgäster.
Taken läggs på takreglar som fästs från väggen och ända ut till stolparna.

Den optimala höns/kalkongården
består av 3 sektioner:

Dessa hönsgårdstyper är dock, om de är för snålt tilltagna i storlek, svåra att tillämpa på kalkoner. Dessa är nämligen i en ungdjursperiod mycket svåra att stänga in i någon rastgård utan tak - om den inte omfattar stora ytor! De har då ännu inte fått någon köttmassa på kroppen, men däremot den vuxna fågelns längd på vingarna. De är då synnerligen styva på att flyga och man kan emellanåt återfinna dem på taknocken eller högt uppe i något träd. Som vuxna flyger de däremot inte bättre än hönsen - då är de för tunga.

Här presenterar jag tre olika typer av bra lösningar:

1a. Den innersta, första delen har riktigt tak (t.ex. plast- eller plåttak) över ingången och någon eller några meter ut från hönshusväggen. Taket ger både skugga, vind- och regnskydd. Där finns kanske några sittpinnar. Man kan även ställa mat här, men det är inte tillrådigt eftersom det lockar dit skator och andra vilda fåglar - skator är hemska på att ta både ägg och kycklingar!Nättak täcker resten av denna del. Det sätts fast på takreglarna som fortsätter ut i hönsgårdens längd.

I ett soligt, skyddat hörn finns ett sandbad. Populärt vind-, sol- och i viss mån regnskydd kan även här åstadkommas av humle som utifrån får klättra upp på nätet och så småningom bildar både skyddande vägg och tak = pergola.

Marken täcks med fördel av singel – som med jämna mellanrum spolas av, krattas och befrias från fjädrar.

Vackert blir det om man hänger blommor på stolparna (så högt att inte hönsen kommer åt dem), hänger blomamplar från någon takregel samt ställer urnor med blommor vid ingången, på utsidan av gården. Klätterväxter, som inte är alltför kraftiga och tunga, som t.ex. alpklematis kan också stå på utsidan och klättra uppför väggstolparna, nätet och taket.

Sommartid ska här alltid finnas tillgång till friskt vatten (byts varje dag!).

Denna del av hönsgården används året runt, även då man inte är hemma.

b. Den mittersta, andra, delen är även den av ordentligt hönsnät, men utan tak.
Denna del ligger i anslutning till den första, är mycket större och används också året runt då man är hemma och har koll på hönsen. Om man vill ha en ständigt grön gräsbelagd hönsgård måste den vara ca. 10 kvadratmeter per höna, eller om man har gott om plats, består av två gårdar som alterneras.

Ett lågt bord blir ett välkommet skydd för hönsen att ligga under. På bordet kan man ställa någon kruka med t.ex. ringblommor, gurkört, krasse, kryddtagetes eller annan vacker, icke giftig, blomma. Kryddtagetes är den som får vara mest ifred för den är så stark i smaken att de inte gillar den.

Här finns träd och buskar med jämna mellanrum – både för skydd och skugga. Märker man att marken under dem blir alltför bortkrafsad kan man lägga några stenar där så de inte kommer åt. De ligger gärna under buskarna så man får fylla på med jord emellanåt.
Marken täcks här av gräs och ätliga örter t.ex. kryddväxter (oregano, myntor, rysk dragon, spansk körvel, libbsticka m.m.), ärter, ringblommor, kryddtagetes, krasse, gurkört.

Buskarna och träden, helst även de ätliga, ger utmärkta tillskott av vitaminer. Vill man skydda rötterna så går det bra att lägga ett lager singel eller stenar runt dem, vilket gör att hönsen inte kommer åt att sprätta där.

Träden bör vara av den typen som har en omfångsrik krona: fruktträd, körsbär, fläder. Buskarna bör även de vara yviga: Vinbär, krusbär, rosenkvitten, aronia, rönnbär (klipps), nyponbuskar o.dyl.

Ettåriga, ätliga, höga växter kan också användas: solrosor, olika ärtor och bönor - stödjes, majs och jordärtskockor (är fleråriga).

Här kan man, om man vill, placera sin kompost. Hönsen hjälper så gärna till att vända på materialet i den!

c. Den yttersta, tredje delen av hönsgården är den mobila sommardelen = En utökning - in i trädgården.

Denna sommarutbyggnad görs t.ex. av nätklädda ramar, eller ett speciellt mjukt nylonnät med tillhörande plaststolpar som säljs bl.a. av Högberga och Nordpost som man bygger med dit man vill att hönsen ska nå, t.ex. fram till uteplatsen eller altanen, så man får kontakt med dem och glädje av samvaron med hönsen, då man vistas därute. Denna utbyggnad flyttas eftersom hönsen sprätter, äter av gräset och marken blir sliten.

2. Ett annat sätt att ha hönsen ute på är att ha en jättestor hönsgård, delad i 3 avdelningar som är åtskilda från varann.

Två av delarna används till fåglarna och i den tredje odlar man potatis.

– Vart tredje år grävs alltså varje del upp, och sedan sår man i nytt gräs på hösten eller lägger på nytt grus/sand.

3. Det tredje sättet är trevligt men tyvärr inte riskfritt - att låta fjäderfäna gå helt fria.

Sorgligt nog brukar räv och andra rovdjur snart hitta dit och man får då erfara hur besättningen kraftigt decimeras eftersom de kommer tillbaka då de vet att där finns lättfångad mat. Dessutom brukar inte trädgården vara sig riktigt lik efter en, för hönsen, framgångsrik dag där...

Dessa problem kan dock till viss del övervinnas:
* Hela trädgården omgärdas med staket eller sk. trädgårdsnät (grönt staketnät som finns i olika höjder)
* De rabatter som man vill ha orörda - t.ex. grönsakslandet, hägnas in med lågt grönt nät eller avskärmas på annat sätt så hönsen inte hittar dit

Denna lösning lämpar sig nog bäst om man har en liten flock och är hemma = tillsammans med dem, så att man har koll på dem.