Kalkoner: Då européerna kom till Amerika på 1490-talet upptäckte de att folket där hade kalkoner som husdjur. Mayafolket hade alltid stora mängder i sina zoologiska trädgårdar. De använde dessa till föda åt andra djur.

vilda kalkoner

En spansk resande köpte 1499 en del kalkoner för 4 glaspärlor stycket i Venezuela och år 1500 kom dessa till Spanien. Till Italien kom den 1516 då den förärades påven. 1524 importerades de till Tyskland och England.

Kalkonen är det senaste husdjuret i Sverige. Man vet inte exakt när den första kalkonen kom hit men 1556 gjordes en inventering på Kronobergs slott och då fanns där, jämte andra fjäderfän, ett "Karhunskt höns". Efter detta spred den sig raskt och blev godsägarnas och adelns festfågel som ansågs värdefull och på 1800-talet var den allmän på herrgårdar, prästgårdar och gästgivaregårdar, men är nu sällsynt på dessa ställen.

All kläckning var t.ex. på 1700-talet naturlig - under höna. Den har aldrig odlats i någon större utsträckning hos allmogen, som t.ex. gåsen. De ansågs för kostsamma att underhålla för att det skulle vara lönsamt. Kalkonen finns i flera olika färger och teckningar: Vit, röd, bronce (kalkonens viltfärg), helsvart, blå (med eller utan vit teckning), och Cröllvitz (vit med svart teckning).

1900- talet: Numera är kalkonstammen liten i vårt land och de olika raserna har helt, utom inom hobbysammanhang, slagits ut av "broilerkalkonen" BUT "= Brittish United Turkey. En enormt stor vit kalkon som p.g.a. sin tyngd måste insemineras. Problem med benstommen är vanliga p.g.a. att BUT-kalkonen växer för fort och benstommen hinner inte med samt att den avlats för att få så stora bröstbitar att den blir så bred att den får gångsvårigheter.

Höns: Tamhönsen härstammar från den lilla bankivahönan som kommer från Ostindiens djungler från Himalajas sluttningar i norr och till Malackahalvön i söder. Den har en dvärghönas storlek, är mycket färggrann och påminner lite om brun leghorn. Hon är av naturen mycket skygg, vaksam och försiktig

Bankivahöns, vilt levande i Indien och öarna däromkring.

Hönan är ett av de djur som följer människan mest troget. Hon finns hos alla folk i alla världsdelar. Hon har inga särskilda anspråk på hus utan kan låta sig nöja och trivas i de enklaste hyddor och kåkar. Hennes naturliga ekonomiska uppgift är att omsätta avfall från kök och hushåll samt maskar och insekter till ekonomiska värden för hushållet. Tupparna användes främst till att avisera dagens ankomst - en nyttig sak att dra fördel av på den tid då inga klockor fanns. I bibeln nämns denna uppgift då Jesus sa till Petrus att denne skulle förneka honom tre gånger innan palatsets hane galit.

Kina: Där ansågs tuppen vara allmogens turbringare. Linné berättade om detta i sina reseskildringar. Tuppen hade därför sin plats, om inte direkt i stugan, så på en vagel mellan stug- och ytterdörren så att han lätt kunde höras. Tvärträet, mellan sparrarna, i ett hus kallas än idag "hanbjälken". Hos fornperserna hölls tuppen helig och var helgad åt ljuset och solen. Tupparna användes även till tuppfäktning. Artificiell äggkläckning är. Tvärtemot den allmänna uppfattningen, ingen ny företeelse. Det var så allmänt i hela ostasien att det, innan världskriget, knappast fanns en kinesisk by som inte hade en äggkläckare. En kinesisk kläckare var en enkel konstruktion bestående av två korgar stående i varann. Den inre var flätad som en vanlig potatiskorg och rymde 1200 hönsägg, 800 ankägg eller 350 gåsägg. Den yttre var invändigt insmetad med lera I denna eldades med träkol, som värmde äggen. Man använde varken termometer eller regulator - allt gjordes med känseln. Kläckningsprocenten var alltid 98-100% av de befruktade äggen! Enligt de allra äldsta kinesiska urkunderna (ca. 1000 f.Kr.) fångade majarerna in nykläckta kycklingar eller kläckte fram sådana. De könssorterades och tupparna behölls medan man antingen släppte ut hönorna eller sålde dem. Tuppkycklingarna föddes sedan upp för att använda till tuppfäktningar, vilket var ett stort folknöje på många ställen i världen. Tuppfäktningssporten förbjöds på 1840-talet i England och sedan i andra länder.

Babylonien: Enligt vår bibliska urkund fanns hönsen redan i paradisets lustgård. De användes senare i Babylon som offergåvor i templen. Varje dag offrades, tillsammans med andra fjäderfän, 6 hönor. Dessutom hölls tempelfester och vid en sådan slaktades inte mindre än 3569 djur och drygt hälften var fjäderfän. Offerfågeln nummer var dock den sk. Narratafågeln - troligen påfågeln. Av dessa offrades varje dag 60 stycken!

Egypten: I det egyptiska rikets glansperiod (omkr. 4000-5000år f.Kr.)var det brukligt att förnäma personer lät måla något som haft stor betydelse i deras liv i gravkamrarna. Där fanns ofta fjäderfän avbildade - belysande fjäderfäavelns ståndpunkt och den betydelse den haft i deras ekonomiska försörjning. Omkr. 500 år f.Kr. hade man stora kläckugnar där man artificiellt kläckte fram kycklingar i stor skala. En kläckugn bestod av ett förrum med plats för bränsle (oftast kamelgödsel) samt plats för skötaren, som där emottog äggen och levererade kycklingarna. Därifrån ledde en korridor genom anläggningen. På båda sidor fanns kläckugnarna, vanligen tre och tre. Vardera ugnen rymde 15 000 ägg vilket gav en kläckningskapacitet på ca. 90 000 ägg! Här användes heller ingen termometer eller värmeregulator utan känseln avgjorde allt. Kläckningarna började samma tid varje år, då en viss stjärna blev synlig vid horisonten. Folket kom då med sina äggkorgar på kamelryggen för att tre veckor senare avhämta kycklingar samt lämna nya ägg för kläckning. Enligt urgammal föreställning har världen uppstått ur ett ägg /världsägget/ som ruvats och kläckts fram av Guds ande. Därför har ägget alltid kommit att framställas som en symbol för liv och uppståndelse. Av denna anledning offrades ägg i stora mängder vid alla fester långt före den kristna tiden. De användes också i gravoffer och vid gravhögtider samt vid alla högtider där fasta förekommer. Då kristendomen införts satte katolska kyrkan denna symbol i samband med påsken - uppståndelsens högtid - och bruket av "påskägg" infördes i hela kristenheten. Helst ska dessa vara konstnärligt färgade genom att antingen få mönster av lökskal, klöversmule eller kaffesump eller genom att med en knivsudd rista in fåglar eller text på de kokta äggen och skicka dem som en påskhälsning till någon man särskilt ville uppmärksamma.

Romarna: Det romerska riket hade sin period av glans, makt och välstånd århundraden f.Kr. Hos dem stod fjäderfäskötseln i högt anseende och omhuldades mycket. De hade sina fjäderfägårdar både för höns i mängd och för påfåglar, pärlhöns, tranor, papegojor, gäss, ankor och duvor. Man kände till konsten att med olika tillsatser i fodret få olika smaktyper i köttet, man kunde kapunera (= kastrering av hönstuppar, som man lärt från grekerna) och av dessa framställa ypperliga köttprodukter. Man kände till konsten att med hjälp av fikon vid utfodringen framställa stora härliga gåslevrar o.s.v. Vid denna tid levde romarna i yppighet och lyx. Deras festligheter är i historien välkända och mycket omskrivna. Man nöjde sig inte med att på vanligt sätt tillaga de olika slagen fjäderfän utan använde sig ofta av rent raffinerade metoder. T.ex. Vid tillagning av kapuner el. särkilt gödda höns inhöljde man den i en deg av olja och mjöl, för att bakas i ugn med långsam värme, dels för att ingen saft skulle rinna ur köttet och dels för att det skulle bli nästan halvsmält innan det kom i munnen. Ägg användes i stor mängd. Till varje morgonmål förtärdes alltid ägg och till alla gästabud dukades ett förstabord med olika äggrätter. I en romersk kokbok nämns ett 60-tal olika äggrätter och den "franska omelett" som vi idag anrättar är en direkt avskrift från romarna. Vid kokning skilde man på halvråa, löskokta eller halvkokta vid låg värme och hårt kokta ägg - de senare ansågs förorsaka sjukdomstillstånd och gallsten.

Efter romarrikets fall övertogs fjäderfäskötseln först av klostren, i Frankrike och mellaneuropa, och senare av adeln och det förnäma prästerskapet. Även vårt lands herrgårdskockar var mycket skickliga! Fransmännen anser sig emellertid som romarnas verkliga efterträdare i såväl konsten att framställa prima fjäderfäprodukter som i konsten att smakligt anrätta dem. Den förste europé som med framgång utförde artificiell kläckning var en fransk fysiker /Reaumur/ = termometerns uppfinnare. Han använde sig av drivbänksvärme. Istället för termometer använde han i början ett glasrör med en blandning av talg och smör vars smältpunkt låg precis vid ruvningstemperaturen. Då han senare uppfunnit termometern använde han den istället.

Norden: I den nordiska mytologin fanns en gud i tuppgestalt, Heimdall, som hade till uppgift att vaka över gudavärldens säkerhet mot mörkrets makter. Man vet inte exakt när hönsen kom till Sverige men utgrävningar gjorda i Västergötland 1870 fann ben ända ner till 12½ fots djup. I leran återfanns flintredskap och ben av bl.a. gäss och höns. I hednagravar har flera gånger påträffats ben av såväl gamla tuppar som av kycklingar. Hönsben ligger även spridda bland människobenen och i gravkärlen. Enligt gammal ursvensk folktro kunde tuppen med sin vaksamhet och snarhet att slå larm jaga bort både gastar, spöken och troll. Detta var även till ovärderlig tjänst för människorna under tider då ofred och osäkerhet lurade överallt. Tuppen symboliserade nytt liv och uppståndelse och har därför fått sin plats på kyrkornas torn och stugornas gavelspetsar.

Fjäderfäna vistades vintertid båda i köken och i brygghusen. Till höger syns ett, med ribbor avspärrat, "hönshus" inne i ett brygghus.

1200-1400-talet: I landskapslagarna står lagar för fjäderfähållningen. Aveln var viktig. Hönor ansågs vara av stor vikt och varje bonde hade minst två + en hane. I klostren hade man egna stora hönsgårdar med avlönade hönssköterskor. Skatt betalades med höns, gäss och ägg.

1500-talet: Folket fick redovisa avkastningen av sin fjäderfäavel. Den som inte nådde upp till det minimum som satts upp av kungen fick böta för dålig skötsel ( detta förfarande gällde även in på 1600-talet) S.k. avelsgårdar anlades på 1500-talet. De skulle vara mönstergårdar där de allra bästa sädesslagen skulle odlas och där de bästa husdjuren skulle födas upp för att detta material sedan skulle spridas ut över landet, för att hjälpa detta till toppen av ekonomisk bärighet. Fjäderfäna verkar ha varit den viktigaste ekonomiska näringen och ingick som huvudrätt i den dagliga kosten

På 1600-talet skrev I.Erici en bok - en promemoria för de olika månaderna. Han ansåg att hönsen skulle fodras bra om vintern, "ty ju förr värpa de" men man skulle akta sig så de inte blev feta för det verkade manligt på värpningen. "De skola under vintern ha torrt om sina fötter!" Han ansåg att de unga hönsen var bäst på att värpa men de gamla bäst som ruvhönor. Han omtalade att hönsen köpte risk att då om sommaren och rådde att ge dem skogsmyror att äta för att hålla sig friska. Som medel mot rävar rådde han till att hänga ett tygskynke om halsen på gåsen eller kalkonen - kanske något att prova även idag för ass som har detta gissel. Han rådde till att förvara ägg i kli och vintertid i agnar. Rekommenderade kapunering (=kastrering) av ungtuppar senast i augusti.

I bondgårdarnas kök hade man speciella "höns- och gåsabänkar" dit båda höns och gäss gick in för att värpa och ruva.

1700-talet: Gåsen var den vanligaste fågeln under denna tid. Fjäderfä fanns alltid på bordet, vid högtidliga tillfällen. Hela byns innevånare deltog vid festligheter såsom bröllop, barndop och begravningar och varje hushåll skulle bidra med bl.a. ½ gås, 2 höns och ägg. Dessutom förekom andra festliga tillfällen som majgillen, påskgillen o.s.v. där huvudsakligen ägg förtärdes och man lekte glada lekar. Åtminstone i vissa landskap hade man en gåsabänk inne, dit både gäss och höns gick och värpte. Det var vanligt, t.o.m. i prästgårdar, att man under sängen hade plats för höns eller gäss och hanen hade sin plats uppe på hanbjälken - tvärträet under taket. I bokföringen skulle gårdsägarna kunna redovisa avkastning i förhållande till foderåtgång. Hönsen fick gå fritt minst 8 mån/år och kunde då skaffa omkring 1/3 av foderbehovet själva. 1/3 bestod av avfall och den sista tredjedelen av blandsäd. Ett bra djurmaterial med hög värpning och bra kvalité var ytterst viktigt. De bra värparna valdes efter värpförmågan vid 9 mån. ålder (inte efter stjärtställning o.dyl.). Avelstuppen valdes inte heller efter utseende och storlek utan efter hans sätt att gala. All kläckning utfördes av vilande höns. Man kunde konsten att reglera ruvningen så att kläckningen skedde på lämpliga tider och värpningen blev lagom fördelad över hela året.

R. Broocman skrev under 1700-talets början om gäss och höns. Han ansåg att de svarta och röda hönsen var fruktsammare än de vita och stora bättre än små. De skulle hållas instängda för att inte göra skada och de skulle utfodras rikligt, men inte så att de blev feta för då värpte de sämre eller inget. Han framhöll också att ruväggen skulle vara stora och tjocka. Han rekommenderade småvete till kycklingarna och torkade ormbunkar i redena mot ohyra.

K.Dahlman skrev också en bok i fjäderfäskötsel. Han gav handfasta råd om hur nykläckta kycklingar skulle utfodras - antingen med kokta ägg och söt mjölk eller med gryn fuktade med söt mjölk samt söt mjölk att dricka. Han rekommenderade sådana tråg där endast kycklingarna kunde komma åt maten, så inte hönorna skulle ta den. Till gödning skulle de ges korn och vete efter behag samt söt mjölk att dricka. Man kunde även stoppa dem (en i mina ögon något grym metod där man med våld stoppade maten direkt i krävan på dem) med en deg av kornmjöl och vatten tre till fyra ggr. per dag.

En annan författare från 1750-talet skrev att de svarta, bruna och röda med dubbel kam äro bättre än de vita och blå, eftersom de har en hetare "complexion". Hönsen kan födas med avfall och har man tillgång till höfrö, mäsk, kålblad och annat avfall från trädgården samt lite kli och blandsädsgröpe. Allt sammanblandas och de värpa av detta makalöst! Innan de börjar värpa kan man strö lite ska och hasselknoppar över deras foder - man måste dock vara försiktig och inte strö för mycket ehuru de kan värpa sig till döds. En maskbädd(= kompost) är nödvändig i en hönsgård. Den byggs av stockar som fyll med hästgödsel, mull och allehanda avfall som hackat gräs m.m. Hönsen krafsa, plocka däri och må väl. Man kan också samla kålblad, rödbets- och morotsblast samt annat grönsaksavfall. Detta hackas och stöts sönder samt insyltas som surkål. Blandningen gömdes till vintern då det eventuellt blandas med lite mäsk eller kli. Detta foder var makalöst till både höns och kalkoner och mycket smakligt.

1800-talet: Hönsens status som produktionsdjur började under detta århundrade att sjunka och var inte föremål för samma intresse som tidigare, vilket kan ha haft sin orsak i att man började frångå det gamla betalningssättet av t.ex. löner "in natura". Hönshållningen började nu mer anta karaktär av hobbyverksamhet. 1845 importerades de första cocchinhönsen från Kina till England och en epidemi, kallad "hönsfebern" startade = Alla rika personer ville ha samma sorts höns som drottningen. Även andra raser importerades från ostasien t.ex. Malajgame, en jättestor fågel med en tupphöjd på 1m. och en vikt på 8 kg.! Amerikanerna och Japanerna importerade Brahman från Indien samt flera olika sorter från Java och Sumatra. Då alla dessa sorters höns spreds över världen uppstod en massa olika typer och färgblandningar. Nu fanns snart inte två hönsgårdar med samma färg på hönsen. 1840 förbjöds tuppfäktningarna i England och man började anordna fjäderfäutställningar istället. Det blev nu en ny sport att se vilken mängd olika färgkombinationer och typer som kunde åstadkommas med hjälp av dessa nyinförda hönsraser. Arbetet med detta skötte inte efter någon bestämd plan utan efter tillfälligt tycke och smak tills 1865 då "Brittish poultry club" bildades och de första rasstandarderna skrevs. 1897 började England anordna värptävlingar som sedan utvecklades till värpkontroll. I slutet av århundradet började man sälja ägg kommersiellt. 1885 anordnades den första fjäderfäutställningen i Sverige. Året efter anlades Rosehills hönsgårdar vid Partille och därifrån spreds avelsägg från de nya importerade hönsraserna. Snart såldes de första artificiellt kläckta daggamla kycklingarna i Sverige. Här användes då tyska maskiner - Rosehills som började sin tillverkning 1889. 1898 bildades "Sveriges allmänna fjäderfäavelsförening" samt några större äggförsäljningsföreningar.

1900-talet: 1922 kom motorkläkarna, som sedan slog ut tidigare modeller. En ny epok började i fjäderfäavelns historia. Andra hönsraser började importeras i större skala. Värpkontroll infördes 1910. Det hela var till en början sportbetonat men sedan statsmakterna beviljat anslag till näringens befrämjande lades hela verksamheten om och målet skulle nu vara "högsta möjliga produktion till minsta möjliga kostnad" - hönserinäringen hade startat på allvar.

2000-talet: Hönserinäringens krasst ekonomiska vinning har tyvärr visat sig gå ut över produktionsdjurens väl och ve så till den milda grad att de inte ans tillåtits ha ett eget rede att värpa i, inte tillåtits sova då det är natt o.s.v. 2000-talets hönshållning är dock på väg mot ett uppvaknande mot det mer naturliga och humana. Hönsen tillåts åter gå på golvet och värpa i rede - även om de fortfarande är tusentals i samma rum och stressnivån skyhög. De höns som hålls för sällskaps skull och som "hushållshöns" har det ofta bra. Ibland tenderar det "naturliga" tyvärr dock att bli detsamma som "i avsaknad av" - man inser inte alltid vikten av att de inte bör bo för kallt, inte mår bra av att leva under smutsiga förhållanden, behöver behandlas mot ohyra o.s.v.