Två italienare, så lika men ändå så olika.

För Kamaro fanns bara en människa = matte och Valle var lika fäst vid sin husse.

Det finns inga ord

Det finns inga ord
som kan beskriva
hur det känns att nu
leva vidare utan dig

Du var så nära,
som i min hud,
ja, som inuti mig.
"Bara en hund",
- och ändå inte...
Du var närmare, du var
som en del av mig.

Vi hade en ovanlig
form av kommunikation,
en total kontakt
utan ord, utan gester.
Vi kände
vad den andra kände.
Vi visste
vad den andra behövde.
Vi älskade varann!

Det känns som att ha
mistat en anhörig,
en livskamrat, en vän.
Ändå var du bara en hund

Min älskade Kamaro, vi ses igen.

Christina januari 2006