Aramis.
Född juli 2001

En augustimorgon då jag gick till stallet för att släppa ut mina djur så hörde jag konstiga ljud från ett ödetorp på andra sidan ån. Jag lyssnade, men kunde inte lokalisera ljuset ordentligt utan antog att det var en fågel av något slag som lät så underligt. Det lät högt, gällt och ångestfyllt.

Lätet fortsatte dock och jag kunde inte förmå mig att gå in utan tänkte "Nää, det låter som mjau, det kan inte var någon fågel - jag måste åka dit och se vad som står på".
Det öde torpet hade de sista åren någon bodde där tjänat som knarkarkvart, med allt vad det innebär - allt var sönderslaget och förstört, så det var inget trevligt ställe att åka till. Ljudet var dock sådant att jag kände mig tvungen att ta reda på vem det var som lät. Att någon skrek av rädsla hördes tydligt!

Sagt och gjort, jag tog bilen och åkte dit.
I fönsteröppningen till det som en gång varit en husvagn satt en liten kattunge och skrek, men jag hörde att det skrek på fler håll så jag fortsatte letandet.
Instängd i bagageluckan till en totalkvaddad skrotbil satt nästa kattunge! Mager, darrande, liten och ynklig. Då jag tog upp den så var den så matt att den bara kurade ihop sig i min hand och somnade - trots att den inte alls verkade tam.

Vid det här laget hade den första kattungen, som verkade mycket större och livskraftigare, försvunnit in under huset. Jag ångrade att jag inte tagit den först. Jag var ju tvungen att försöka få tag på den också. Plötsligt satt kattmamman på trappan och jamade ängsligt. Hon var tam så det var bara att ta henne och placera henne med sin lilla unge i hundburen bak i bilen. Där lade hon sig genast och diade den lille, trots att även hon var rädd så hon darrade.
Jag tillkallade hjälp av mina grannar så vi hjälptes åt att efter mycken möda och besvär försöka få tag på den andra ungen, som var skräckslagen och sprang undan allt vad de små benen förmådde. Under huset, fram igen, under och genom golvet upp in i huset, ner igen o.s.v. Till slut fick vi dock fatt i den och åkte med den lilla familjen hem till mig där de fick mat i mitt duschrum.



Första måltiden hos oss
- en hungrig liten stackare!

De var så hungriga att de satt och morrade åt varann, alla tre, då jag gav dem maten och den stackars lilla kattan var så utmärglad att hon inte ens längre hade någon mjölk åt sina små ungar!

Jag gick tillbaka för att förvissa mig om att där inte fanns någon kvarglömd unge och såg då att de alla tre troligen blivit instängda i bagageluckan, men att mamman och den starkaste ungen lyckats ta sig ut.
I hatthyllan fanns två hål efter högtalare och i det ena var spindelväven uppfläkt, men kvar i kanterna så jag förstod att de kommit ut den vägen. Den lille skulle ha dött där inne om inte jag kommit - han hade aldrig orkat ta sig ut...
Allt inne i bagageluckan var uppochner vält så det fanns inte en enda plan yta för några katter att ligga på. Dessutom fanns där inga katthår alls. Jag förstod att detta INTE var den plats där hon fött och haft sina ungar utan någon hade uppenbarligen dumpat dem där!
De skulle ha gått en kvalfylld död till mötes om den personens avsikter uppfyllts - dött av värmeslag (eftersom det fortfarande var ordentligt varmt på dagarna) eller törst om de inte tagit sig ut!!!!

Efter ett par dagar hade allt rättat till sig så hon hade mat till sina små igen. Den minsta ungen, en hane, som vi oroade oss lite för i början fick snabbt krafter och började växa ikapp sin syster. Vi bedömde deras ålder till ca. 5 veckor.
De flyttade ut från duschrummet, blev allt starkare och mer frimodiga.

Alla ansträngningar att få fatt på en ev. ägare var resultatlösa. Kattan var inte chipsmärkt, ingen hade anmält dem försvunna varken till Djurens vänner eller polisen och ingen svarade på min annons i lokalpressen så jag tvingades inse att det fanns en så totalt hjärtlös människa som faktiskt hade dumpat katterna i bagageluckan med den vidriga avsikten att de skulle dö där!!


Kattmamman - Mira
- en ung och vacker liten grå hona med bruna ögon.

Genom min dotter Helena lyckades jag skaffa hem till ungarna, men en vuxen honkatt ville ingen ha så hon fick stanna hos oss. Mira, som vi döpte henne till var en underbar mamma och den lilla hankattungen växte snabbt och hade snart växt om sin syster. Han var lugnare, mer kelen och tamare än sin syster som länge behöll skyggheten mot människor.

Veckorna gick och den ofrånkomliga dagen då ungarna skulle flytta närmade sig. Jag var ledsen för jag hade fäst mig vid den lille och tyckte själv att jag varit dum som erbjudit någon att få honom. Jag, som alltid önskat mig en grå katt och en kattunge istället för alla vuxna hittekatter som kommit genom åren - fick nu en sådan och skänkte då bort honom... hur dum får man vara??

Dagen kom dock och tjejen som skulle ha dem kom med en stor transportbur. Jag visade henne den lille hanen eftersom han blivit mattes katt som kom till mig då jag lockade. Honan var mycket mer skygg så henne fick vi vänta på eftersom hon tagit sin tillflykt under soffan. Tjejen plockade in lillen i buren och började locka på hans syster.
Detta klarade inte min dotter Linnea utan hon började gråta. Jag hade lust att göra detsamma men behärskade mig och tröstade henne istället och försäkrade att han skulle få det bra där. Han var dock enormt mammabunden och diade fortfarande lite så även jag oroade mig för hur han skulle ta det och hur Mira skulle reagera. Hon verkade väldigt orolig.
Linnea grät och grät stora floder och kunde inte sluta. Till slut sa tjejen att det här gick ju inte an, inte kunde hon ta hem honom och lämna oss i detta skick. Hon frågade om jag inte ville ha honom kvar så skulle hon ta bara honan istället.

Jag behövde inte många hundradelars sekunds betänketid för att svara ja!

Då jag plockade ut den lille igen så darrade han som ett asplöv. Att bli instängd var tydligen hemskt och påminde kanske om det traumatiska sätt han kom hem till oss på.

Aramis fick han heta och utvecklades till en ståtlig ung katt. Han växte snabbt om mamma Mira och är nu lika högbent och stor som Cisco. De andra katterna har accepterat de två nykomlingarna bra och Aramis allra bästa kompis är Alfred (yngste italienaren)


Aramis och Alfred - 02

Då de två leker så är de inte alls medvetna om att den ena är katt och den andra hund.

Sitt beroende av mamma Mira har han dock kvar: Då han började gå ut, ca. ½ år gammal, så var det ett rysligt bestyr för han vågade inte gå in igen utan gömde sig under en trave med plankor bakom vårt hus, där han satt och jamade ynkligt, men inte vågade gå fram. Otaliga var de gånger då jag fick skicka ut Mira fönstervägen från vårt sovrum, för att hämta honom. Gick jag ut med henne så blev han så rädd för mina fötter att han tryckte sig ännu längre in under plankorna. Först då hon kom ensam vågade han följa henne in igen. Väl inne verkade han lika lycklig varje gång - hoppade upp i mitt knä, strök sig och spann så det ekade i hela huset.

Fortfarande är han väldigt beroende av henne och kommer han in på kvällen och inte hon kommit än, så vänder han och går ut och letar tills hon kommer. Han väldigt kelen och spinner högljutt varje kväll då han kommit in, innan han går och lägger sig sover, och lika varje morgon då han vaknar (i 03.30 - tiden) då hankommer och lägger sig i vår säng, antingen på min mage eller tätt intill någon av hundarna

Han är en mycket kelen och enormt snäll katt, men skyggheten för främmande människor, främst utomhus och den obefogat starka rädslan för höga eller plötsliga ljud kommer kanske alltid att finnas kvar (ska vi gissa att det är ljudet från bagageluckan som slog igen han minns) ...


Aramis 1 år