Mimmi
Född 1992

Eftersom jag antog att det var en Falines ungar- vilket i och för sig var konstigt eftersom jag visste att Falines ursprungliga ägare (hon hade en sådan, som gav sin tillåtelse till Helena att ta hem henne) och vår granne, där hon hade sina ungar, gemensamt hade sett till att de enda som var kvar i den kullen var de två ungar som vår granne tänkte behålla själv - MEN jag visste också att en unge försvunnit spårlöst. Jag funderade om denna lilla katt kunde vara den ungen - om Faline flyttat undan den då de andra blev infångade och haft den på något annat ställe?

Jag gav den lilla kattan mat. Hon var mycket mager/= utmärglad!/ och frös så hon skakade i sin tunna ulliga päls, som nästan saknade täckhår, trots att det bara var nollgradigt. Dagen efter kom hon tillbaka och jamade lika ynkligt, ännu mer frysande eftersom det nu började bli ett par minusgrader. Jag förstod att hon inte skulle klara sig länge ute eftersom det nu blev kallare och kallare. Hon skulle inte överleva en vinter ute!

Jag tog in henne och hon protesterade inte. Trots att hon var rädd - det märktes att hon aldrig varit inomhus förut - så ville hon inte ut igen utan gick upp på övervåningen och stannade där. Hon var så rädd att hon fräste åt alla utom mej men ut ville hon INTE!

Jag bäddade åt henne med en filt på hallgolvet under en mangel och där låg hon mest hela tiden. Toalettbestyren blev besvärande då det visade sig att hon led av svår diarré och inte var van att gå på kattlåda utan istället använde golvet under barnens sängar... Jag följde Helenas exempel och satte dit en kattlåda med blomjord i. Den fick godkänt och därmed var det problemet ur världen.

Blomjorden byttes så småningom ut mot kattsand och lådan flyttades stegvis ut från barnens sovrum. Falines gamla ägare kontaktades för att ev. identifiera kattan. Han kände omedelbart igen henne och talade om att detta inte alls var Falines dotter, utan hennes mamma - som var 3 år gammal!
Han ville dock inte ha tillbaka henne utan erbjöd sig att avliva henne om hon inte fick stanna hos oss.

Hon fick naturligtvis stanna. Jag avmaskade henne - och fick en chock!!
Ut kom det stora nystan av levande maskar. Det bara rann ur den stackars lilla kattan av diarré och mask. Efter den andra direkt följande kuren avtog alltihop och hon blev starkare, såg ut att må lite bättre, började bry sig om den smutsiga, raggiga pälsen och orkade börja försöka tvätta sig. Vi förstod att vi tagit hand om om henne i "grevens tid". Hon hade inte överlevt länge till - utan päls och alldeles för matt för att orka skaffa mat.

Eftersom vi redan hade två katter så försökte vi hitta ett annat bra hem till henne. En granne, som nyss mist sin gamla katt, ville ha henne.
Jag saknade den lilla katten men intalade mej att hon fick det bättre där än hos mej, eftersom jag redan hade så många djur och damen hon kommit till var ensam.

Tre dygn senare ringde kvinnan och ville att jag skulle hämta tillbaka kattan, som då hade suttit under en säng hela tiden, utan att äta, och endast gått fram nattetid för att kissa i den öppna spisen(inte i den iordninggjorda kattlådan). - Jag gick omedelbart dit. Hon protesterade konstigt nog inte alls då jag ålade in under sängen och drog fram henne i nackskinnet.

Då vi kom hem igen klev hon ur kattburen, strök sig mot mej och lade sig sedan på hallmattan och rullade. - DÅ bestämde jag att hon skulle få stanna. Hon hade valt oss och vi skulle ta emot hennes förtroende!

Vi döpte henne till Mimmi (efter Mimmi, i TV- serien "Tre kronor", som också hade eyelinerkantade ögon).

Mimmi stannade inne hela vintern, ville inte gå ut. Hon gjorde sitt bästa för att anpassa sig till familjen och krävde inte längre någon särskild passning med egen låda o.dyl. utan använde samma som de andra katterna, som hon nu accepterat.

Mimmi och Linus -96

Jag tror att Faline, innan hon flyttade till Helena, gick tillbaka till sitt förra hem och talade om för sin mamma att det var bra hos oss (vi hade ju matat henne hela sommaren, medan hon hade sina ungar hos grannen) eftersom det var just hennes mamma och ingen av de andra kattorna som kom och att antingen mamman då följde med henne till oss, eller att hon efteråt följde Falines spår - förbi tre grannar och ända bort till vår gård.

Då våren kom började Mimmi gå ut igen. En enda gång gick hon tillbaka till sitt förra hem - kanske för att tala om för någon annan katt att hon fått det bra. Men det var ju vår så förmodligen hade vi den turen att de andra kattorna hade kattungar och inte kunde gå med henne, eller så kanske inte hennes egna döttrar fanns kvar. Mimmi gick aldrig tillbaka dit igen.

Först två år senare var hon i så bra kondition att vi kunde sluta med p-pillren och vågade kastrera henne.

2001:

Skyggheten hos lilla Mimmi, som inte blev präglad på människor från början, finns för alltid kvar så dagtid håller hon sig mest undan, men på kvällarna då alla sitter stilla och allt är lugnt så släpper hennes hämningar. Då har hennes kelighet inga gränser!

Hon verkar ha frusit nog - då vädret är dåligt går hon över huvud taget inte ut och hon sover alltid inne på nätterna.

Efter 5 ½ år hos oss vågar Mimmi nu äntligen sitta i knäet lite, ligga tätt intill och t.o.m. komma upp i vår säng en liten stund. Förtroendet för människan är fortfarande bräckligt men blir sakta, sakta mer stabilt.

Mimmi tvättar Murre, som förmodligen är hennes morfar.

---

---