Japanska vaktlar

Skötsel och avel
Vuxna djur.

Dessa små hönsfåglar är marklevande, mestadels i gräslandskap. Liksom alla marklevande bytesdjur är de naturligt tämligen skygga vilket medför vissa problem då man ska försöka inreda deras bur på ett så naturligt sätt som möjligt.
Å ena sidan behöver de gömställen för att inte bli stressade men å andra sidan blir de ännu skyggare om de kan springa och gömma sig så fort någon kommer.

Inomhus:
Ofta hålls vaktlar som burfåglar men jag har valt att ha dem på golv, vilket i mina ögon måtte vara mer naturligt för dem. Att efterlikna ett gräslandskap inne är inte det lättaste, speciellt som vaktlarna gärna äter grönt och jag har dessutom två kaninhonor tillsammans med dem och dessa äter, utan undantag, upp varenda levande växt som jag försöker placera därinne. Jag har därför investerat i plastväxter vilka visserligen också blir toppade av kaninerna men inte är lika goda som levande så merparten får ändå vara ifred.

Utomhus:
Vaktlar är inte lika hemmabundna som höns och om de kommer ut fritt så drar de "by west" och kommer inte tillbaka. De är dessutom så små och försvarslösa att de snabbt faller byte för allehanda rovdjur, både stora och små. De behöver alltså en regelrätt voljär för eftersom de är duktiga flygare måste den även ha tätslutande tak.

Botten/marken är deras hem och kan dekoreras på div. konstnärliga sätt, helst ätliga. Här är det inte alls svårt att efterlikna deras naturliga miljö med olika sorters prydnadsgräs (ex. randgräs, pampasgräs, bambu) och låga vida buskar (vita vinbär, kvitten, slånbär, berberis) samt andra skyddande växter (jordärtskockor, solrosor, krasse, ätlig tagetes, ringblommor). Kryddväxter som t.ex. oregano och andras orters myntor är preenna och sprider sig snabbt till en bra marktäckare. Rabarber blir med sina stora blad som skyddande paraplyer för de små fåglarna.

Ruvhöna 1. sommaren - 04
Väl kamouflerade vaktelhöna - se svarta pilen
Ägare Camilla Hedberg, Storvik.

På stolparna kan med fördel vattenautomater placeras. Ett hörn med öppen jord eller sand blir ett välbesökt balställe.

Det är en fördel om någon del av voljären är takförsedd. Därunder kan gärna maten ställas så slipper den bli blöt om det regnar ute..

Skötsel
Kycklingar

Lyckas man få sina vaktelhönor att ruva är de duktiga mammor och fixar allt själva men naturruvade vaktelkycklingar hör till sällsyntheterna, dock inte omöjligt - se foder.

Camillas Ruvhöna nr. 2. sommaren -04
Nästan helt kamouflerad i utevoljären.
- se svarta pilen

De flesta är dock hänvisade til maskinkläckta kycklingar, framför allt om man vill föda upp ett större antal per år, men detta är inget att rekommendera nybörjaren att göra själv. De humlesmå vaktelkycklingarna kräver nämligen mycket noggrann skötsel i början. De är väldigt ömtåliga de första veckorna och kräver tät tillsyn och snabba insatser för att klara sig. De är väldigt känsliga mot coccidios, mot uttorkning, mot dåligt frö, mot kyla, mot för hög värme - mot allting!
Ett tips kan vara att blanda Stalosan i bottenströet i buren. Det dödar coccidierna vilket minskar kyckingdödligheten avsevärt.

Matkålar och vattenrören avsedda för undulater är lagom stora till de små kycklingarna de första veckorna. Först efter den tiden är de vanliga foder-och vattenautomaterna för hönskycklingar lagom stora. Innan dess drunknar de pyttiga vaktelbebisarna där.
De växer dock fort och har fjädrar redan efter ett par veckor. Då är det dags att ge dem större utrymme så de kan gå längre och längre ifrån värmelampan.
Vid ett par månader kan man börja könsbestämma dem. Då är de könsmogna och börjar värpa.

Könsskillnader: Tuppen har en "boll" mellan stjärtens fäste och analöppningen. Om man klämmer på den kommer det ut ett vitt skum. Hönan har ingen boll men kan ändå ha skum i baken om hon är nyparad. Den vuxna hönans analöppning är också större än tuppens och hon är oftast kroppsmässigt längre, större och tyngre än tuppen.